vJag skulle bo i Alanya! För hur länge visste jag inte men iväg skulle jag och det med bil! Eftersom jag skulle resa ensam var jag förutseende nog att byta däck, glödlampor, tändstift mm.
Jag skulle bo i Alanya! För hur länge visste jag inte men iväg skulle jag och det med bil! Eftersom jag skulle resa ensam var jag förutseende nog att byta däck, glödlampor, tändstift mm. på min Honda Civic innan avresan. Jag hade planerat en rutt till Venedig, varifrån jag skulle ta färgan till Izmir i Turkiet, klockan 21.00 den 27 april 1996. Snart var allt bestämt och den 23 april drog jag iväg på äventyr till Alanya! Första natten tillbringade jag i närheten av Dover så jag skulle hinna med morgonfärgan till Frankrike.

Dag 1: Färgan tog mig till Frankrike, där jag nu körde på ”fel” sida av vägen mot Schweiz och Italien! Det var en fin dag och tidigt på kvällen kom jag till Colmar nära den schweiziska gränsen. Jag hittade ett komfortabelt hotell där jag njöt av god mat, vin och en utvilande nattsömn.

Dag 2: I dag var mitt mål att nå Gardasjön där jag hoppades kunna tillbringa ett par dagar med att se mig omkring. Det här var en av dom mest otroliga körningarna på hela resan. Utsikten från vägen genom de Schweiziska bergen till Italien var spektakulär! Fastän jag kom lite på avvägar under resan, ankom jag till Gardasjön på eftermiddagen och hittade ett gammaldags hotell för mitt korta uppehåll.

Dag 3: Ingen körning idag! Det var tid för avslappning och sightseeing. Jag spenderade dagen med att åka runt på Gardasjön med färga, varefter jag tog en tur upp i bergen med spårvagn vid Malcesine. Vädret var lite grått och tråkigt, men jag njöt av den friska luften.

Dag 4: Tidigt iväg till Venedig för att hitta färjehamnen, där jag lämnade bilen i kön för att utforska st. Markusplatsen och Suckarnas bro före incheckningen. Vid denna tiden väntade ett stort antal bilar för avresa – jag fick lyckligtvis hjälp med procedurerna av några regelbundna passagerare. Processen var kaotisk, men jag kom efterhand tillbaka till min bil och var klar att köra ombord på färgan. Inte lätt! Man måste vänta på att bilarna framför blev färdiga med deras pappersarbete innan nån kunde röra sig!!
Äntligen kom jag ombord på båten som skulle vara mitt hem de kommande 3 nätterna. Ingen lyxkryssare direkt, men en vanlig turkisk färga! Det var tillräckligt, och alla måltider var inkluderade i biljettpriset. Dryck kostade extra, och bok fick man köpa ifrån ”överhovmästarens” kontor. Efter lite förhandling mellan stewarden och en av mina ”vänner”, inklusive en snabb tur till ”överhovmästarens” kontor för att växla pengar, fick jag en hytt för mig själv. Detta var en lycksalighet, då min originalbiljett endast var giltig för en plats i den offentliga vestibulen. Tanken att sova sittandes gladde mig inte!!

Dag 5/6: Jag kom snabbt in i en rutin. Jag blev nästintill adopterad av några andra passagerare – huvudsakligen turkar ifrån England eller Tyskland, som skulle hem på besök. Då det blev fastslaget, att det var jag som var ägaren till Hondan med den brittiska nummerplåten, var de snabba till att prata och ta hand om mig. En man försäkrade sig alltid om att jag hade hade sällskap under middagarna så jag inte åt ensam! Jag tillbringade tiden uppe på däck med att läsa då vädret var skönt , allt medans vi seglade ner längs den italienska och grekiska kusten.
Om kvällarna satt jag i loungen med min bok medan andra spelade kort. Jag frågade dem om de spelade om pengar, varefter de svarade ”nej, drinkar”! Jag var alltid inkluderad i drinkrundan även om jag aldrig spelade kort.
Den andra dagen, berättade min middagspartner att vi skulle segla genom Korinth kanalen, som förenar Adriaterhavet med det Egeiska havet. Han skulle säga till när jag skulle komma upp och titta. Vi gick upp på däck och tittade medan den lilla båten guidade oss genom kanalen. Det var helt otroligt! Det fanns inte plats för den minsta manöver på våran långsamma väg genom den 6.3 km långa kanalen. Detta är bestämt en stor ingeniörsbedrift.

Dag 7: Nu kom vi fram till Izmir och det var dags att gå iland. Detta var min första riktiga introduktion till turkisk byråkrati! Det fanns absolut inget system för processen genom immigrationen och tullen. Hade jag inte fått hjälp av några lokala så skulle jag fortfarande varit där! Jag var tvungen att lämna min bil och ta alla papper till ett kontor där jag fick mitt turistvisum. Därefter måste jag fortsätta till ett annat kontor för att få tillåtelse att föra in egen bil. All information blev stämplat i mitt pass – de ville först bara ge mig 3 månader med bilen, men jag bad om mera och fick det motvilligt ändrat till 5 månader. Så var det dags för tullen, och först därefter kunde vi sent om sidor lämna hamnen som det tagit timmar att komma igenom!
Jag hade berättat för alla att jag skulle till Alanya och då dom inte trodde, att jag skulle klara resan ensam, hade de hittat en guide till mig. Det var mycket vägarbete på den rutten jag hade planerat att köra och jag blev därför rekomenderad att köra en annan väg. Jag skulle följa efter en man (inte en av mina ”vänner”) som skulle till Syrien. Jag blev försäkrad om att han skulle köra försiktigt i sin gamla Mercedes, då jag inte hade den minsta aning om vilken väg vi skulle!! Då vi först kom på vägarna, körde han naturligtvis, som om han hade haft fan i fötterna!! Detta var en fin introduktion till turkisk körning. Jag följde efter så gott jag kunde, medan jag tänkte, att detta nog inte var någon bra ide. Vi stannade i Afyon, där vi hittade ett hotell – med bara ett ledigt rum, sade han! Hans fru förstod honom inte! Kanske några drinkar? Det räcker att säga att våra vägar här skildes och jag drog mot Alanya med min ära intakt!

Dag 8: Jag kom fram till Alanya den 1 maj 1996 och parkerade på hamnområdet medan jag lättad andades ut. Jag hade klarat resan nästan helt utan problem! Vad jag inte insåg, var att jag i Alanya skulle komma till att vara ganska uppseendeväckande i min utländska bil! Men det är en annan historia!