Lika enkelt som ABC
Blandad information om resmålet, generellt. Här hittar du mycket av praktisk information.
Dolmusbussarna har gått i pension
Dolmusbussarnas dagar i Alanya är räknade. Det populära transportmedlet är nu ersatt med kommunala bussar, som därmed har övertagit busslinjerna på de små gatorna. Det är resultatet av en ny lag, som förbjuder privatpersoner att köra buss i Alanya.
Överallt i Alanya har det kommit nya busshållplatser. Oftast stannar lokalbussarna även utanför de officiella busshållplatserna, bara du vinkar och ger chauffören ett tecken. Men för att vara helt säker på att bussen stoppar, är det bäst att använda de orangefärgade hållplatserna. De kommunala bussarna kör varje dag 7-24 och det kostar ca SEK 6.- att åka med. Man betalar kontant till chauffören och det rekommenderas att ha lokala småpengar till hands. Klippkort finns inte. Dolmusstationen finns fortfarande och där stannar de dolmusbussar som kör till platser utanför Alanya. De använder som regel inte huvudgatan, utan kör på småvägar.
Så här är vädret i Alanya
Alanya ligger 36 grader och 32 minuter nord samt 32 grader och 1 minut öst i Turkiets medelhavsregion.
Norr om staden börjar de massiva Taurusbergen, där bergstopparna når upp till 3000 meter över havet. Här finns också åtskilliga vackra platåer - med en fantastisk natur där bergens lokalbefolkning bor.
Alanyas klimat är rätt typiskt för en medelhavsby; milda, regniga och våta vintrar samt torra och varma somrar. December och januari är de månader som har mest regn, medan augusti är den torraste.
Den genomsnittliga temperaturen för Alanya är omkring 19º C. Augusti är den varmaste månaden med ett genomsnitt på 27º C, medan januari är den kallaste med bara 12º C. Temperaturerna på bergsplatåerna är i regel 13-14 grader under Alanya stad, medan jordtemperaturen är 2-3 grader under luftens. Nattfrost förekommer sällan och snö faller nästan aldrig. Trots detta planteras bananer, apelsiner och grönsaker i områden dit den kalla nordanvinden från bergen inte kan nå fram.
Ofta blåser vinden från sydöst. Under vintermånaderna upplever Alanya ibland smärre stormar som kommer in från söder. Även om de kan vara ganska våldsamma är det sällan de ställer till någon större skada.
Genomsnittstemperaturer i Alanya luft och vatten.
Januari: 11,6°C - 17,0°C
Februari: 12,2°C - 16,1°C
Mars: 13,4°C - 16,3°C
April: 16,5°C - 17,9°C
Maj: 20,2°C - 21,1°C
Juni: 24,4°C - 24,2°C
Juli: 26,8°C - 27,1°C
Augusti: 27,1°C - 28,2°C
September: 24,3°C - 26,9°C
Oktober: 20,3°C - 24,4°C
November: 16,1°C - 21,3°C
December: 13,1°C - 18,4°C
Genomsnittligt lufttryck: 759 mm Hg
Med bil och färja till Alanya
Jag skulle bo i Alanya! För hur länge visste jag inte men iväg skulle jag och det med bil! Eftersom jag skulle resa ensam var jag förutseende nog att byta däck, glödlampor, tändstift mm. på min Honda Civic innan avresan. Jag hade planerat en rutt till Venedig, varifrån jag skulle ta färgan till Izmir i Turkiet, klockan 21.00 den 27 april 1996. Snart var allt bestämt och den 23 april drog jag iväg på äventyr till Alanya! Första natten tillbringade jag i närheten av Dover så jag skulle hinna med morgonfärgan till Frankrike.
Dag 1: Färgan tog mig till Frankrike, där jag nu körde på fel sida av vägen mot Schweiz och Italien! Det var en fin dag och tidigt på kvällen kom jag till Colmar nära den schweiziska gränsen. Jag hittade ett komfortabelt hotell där jag njöt av god mat, vin och en utvilande nattsömn.
Dag 2: I dag var mitt mål att nå Gardasjön där jag hoppades kunna tillbringa ett par dagar med att se mig omkring. Det här var en av dom mest otroliga körningarna på hela resan. Utsikten från vägen genom de Schweiziska bergen till Italien var spektakulär! Fastän jag kom lite på avvägar under resan, ankom jag till Gardasjön på eftermiddagen och hittade ett gammaldags hotell för mitt korta uppehåll.
Dag 3: Ingen körning idag! Det var tid för avslappning och sightseeing. Jag spenderade dagen med att åka runt på Gardasjön med färga, varefter jag tog en tur upp i bergen med spårvagn vid Malcesine. Vädret var lite grått och tråkigt, men jag njöt av den friska luften.
Dag 4: Tidigt iväg till Venedig för att hitta färjehamnen, där jag lämnade bilen i kön för att utforska st. Markusplatsen och Suckarnas bro före incheckningen. Vid denna tiden väntade ett stort antal bilar för avresa jag fick lyckligtvis hjälp med procedurerna av några regelbundna passagerare. Processen var kaotisk, men jag kom efterhand tillbaka till min bil och var klar att köra ombord på färgan. Inte lätt! Man måste vänta på att bilarna framför blev färdiga med deras pappersarbete innan nån kunde röra sig!!
Äntligen kom jag ombord på båten som skulle vara mitt hem de kommande 3 nätterna. Ingen lyxkryssare direkt, men en vanlig turkisk färga! Det var tillräckligt, och alla måltider var inkluderade i biljettpriset. Dryck kostade extra, och bok fick man köpa ifrån överhovmästarens kontor. Efter lite förhandling mellan stewarden och en av mina vänner, inklusive en snabb tur till överhovmästarens kontor för att växla pengar, fick jag en hytt för mig själv. Detta var en lycksalighet, då min originalbiljett endast var giltig för en plats i den offentliga vestibulen. Tanken att sova sittandes gladde mig inte!!
Dag 5/6: Jag kom snabbt in i en rutin. Jag blev nästintill adopterad av några andra passagerare huvudsakligen turkar ifrån England eller Tyskland, som skulle hem på besök. Då det blev fastslaget, att det var jag som var ägaren till Hondan med den brittiska nummerplåten, var de snabba till att prata och ta hand om mig. En man försäkrade sig alltid om att jag hade hade sällskap under middagarna så jag inte åt ensam! Jag tillbringade tiden uppe på däck med att läsa då vädret var skönt , allt medans vi seglade ner längs den italienska och grekiska kusten.
Om kvällarna satt jag i loungen med min bok medan andra spelade kort. Jag frågade dem om de spelade om pengar, varefter de svarade nej, drinkar! Jag var alltid inkluderad i drinkrundan även om jag aldrig spelade kort.
Den andra dagen, berättade min middagspartner att vi skulle segla genom Korinth kanalen, som förenar Adriaterhavet med det Egeiska havet. Han skulle säga till när jag skulle komma upp och titta. Vi gick upp på däck och tittade medan den lilla båten guidade oss genom kanalen. Det var helt otroligt! Det fanns inte plats för den minsta manöver på våran långsamma väg genom den 6.3 km långa kanalen. Detta är bestämt en stor ingeniörsbedrift.
Dag 7: Nu kom vi fram till Izmir och det var dags att gå iland. Detta var min första riktiga introduktion till turkisk byråkrati! Det fanns absolut inget system för processen genom immigrationen och tullen. Hade jag inte fått hjälp av några lokala så skulle jag fortfarande varit där! Jag var tvungen att lämna min bil och ta alla papper till ett kontor där jag fick mitt turistvisum. Därefter måste jag fortsätta till ett annat kontor för att få tillåtelse att föra in egen bil. All information blev stämplat i mitt pass de ville först bara ge mig 3 månader med bilen, men jag bad om mera och fick det motvilligt ändrat till 5 månader. Så var det dags för tullen, och först därefter kunde vi sent om sidor lämna hamnen som det tagit timmar att komma igenom!
Jag hade berättat för alla att jag skulle till Alanya och då dom inte trodde, att jag skulle klara resan ensam, hade de hittat en guide till mig. Det var mycket vägarbete på den rutten jag hade planerat att köra och jag blev därför rekomenderad att köra en annan väg. Jag skulle följa efter en man (inte en av mina vänner) som skulle till Syrien. Jag blev försäkrad om att han skulle köra försiktigt i sin gamla Mercedes, då jag inte hade den minsta aning om vilken väg vi skulle!! Då vi först kom på vägarna, körde han naturligtvis, som om han hade haft fan i fötterna!! Detta var en fin introduktion till turkisk körning. Jag följde efter så gott jag kunde, medan jag tänkte, att detta nog inte var någon bra ide. Vi stannade i Afyon, där vi hittade ett hotell med bara ett ledigt rum, sade han! Hans fru förstod honom inte! Kanske några drinkar? Det räcker att säga att våra vägar här skildes och jag drog mot Alanya med min ära intakt!
Dag 8: Jag kom fram till Alanya den 1 maj 1996 och parkerade på hamnområdet medan jag lättad andades ut. Jag hade klarat resan nästan helt utan problem! Vad jag inte insåg, var att jag i Alanya skulle komma till att vara ganska uppseendeväckande i min utländska bil! Men det är en annan historia!